Den fjärde juli nittonhundranittioåtta så kom min mamma och pappa tillsammans med ett annat par till ett sjukhus i Hanoi för att hämta två små flickor som knappt var två månader gamla. De flickorna var jag & Hanna. Det var vi som skulle bli deras döttrar, jag skulle bli mamma och pappas och Hanna de andra parets dotter. Mamma och pappa har berättat för mig hur varmt det var den dagen och hur nervösa dem var inför att få träffa mig för första gången. Jag kan tänka mig att mycket tankar gick runt i deras huvuden, tänk om något skulle gå fel, typ som att de skulle blandat ihop mig och någon annan bebis eller nåt liknande, det vore ju inte så kul liksom haha. Men så var det ju inte. De hade tagit en buss eller taxi till sjukhuset med barnstolar och allt annat som en bebis behöver. Jag har sett bilder från precis innan de fick gå in i sjukhuset för att hämta mig & Hanna. Två tomma barnstolar står placerade bredvid en stor pelare vid ingången till sjukhuset och mamma, pappa & Hannas föräldrar är lite svettiga och rödmosiga, haha. Förmodligen för att det var så varm och för att det var lite nervöst somsagt. Mamma och pappa har berättat att de fick ha å sig små sandaler inne å sjukhuset, hahaha inte för att de passade min pappa direkt. Pappa är lång och har gigantiska fötter, inget likt de i Vietnam.

När vi var tillbaka till sjukhuset, jag och min familj och Hanna och hennes familj, och åkte tillbaka till hotellet därifrån som kommer jag ihåg hur v fick berättat för oss att förra gången som de åkte ifrån det sjukhuset med oss så hade flera kvinnor gått fram till bussen och gråtit precis innan vi åkte iväg. Inte en blekaste aning om varför de var så förtvivlade, kanske kände dem oss? Kanske var de anhöriga? Ingen aning.

 

Under hela adoptionsprocessen så skrev mamma och pappa en liten dagbok, jag har inte läst den ännu men ska väl det någon gång i framtiden. Skulle tro att det står lite om när de gick på adoptionskurserna innan, när alla papper skrevs på och skickades in, när det fick besked om att jag fanns överhuvudtaget och att just jag skulle bli deras dotter. Mina föräldrar har varit och är av det bästa slaget, de absolut bästa man kan tänka sig!! ♥♥♥ Ibland stannar jag upp och tänker vilken tur det var att jag kom till just den här familjen, just det här landet och just precis hit. Att jag går i en sån bra skola och har så underbara vänner som bryr sig om mig och som får mig att må bra. Tror inte att jag vet om någon familj som är så stark som min och klarar så mycket. Tänk om jag skulle vara kvar i Vietnam? Undrar hur mitt liv skulle vara då? I femton år har jag tillhört den här familjen och varit omgiven av så mycket kärlek ni bara kan tänka er. Detta inlägg var meningen att det skulle vara lite fint och så men nu kanske det mest blev rörigt. Men det jag ville få fram var: 15 år av kärlek.